Den primära uppgiften vid design av gjutprocesser är att välja lämplig gjutmetod. Varje gjutmetod har sina egna fördelar, nackdelar och tillämplig omfattning. Valet av en gjutmetod bör baseras på faktorer som tillämpliga legeringstyper, gjutgodsets struktur och storlek, tekniska krav på dimensionell noggrannhet, ytjämnhet och inre kvalitet, produktionssatsstorlek och företagets befintliga produktionsförhållanden. En omfattande övervägande och jämförande analys bör genomföras utifrån tekniska, ekonomiska, produktionsförhållanden, resursutnyttjande och miljöskyddsperspektiv för att välja den mest ekonomiska gjutmetoden som kan producera gjutgods som uppfyller kvalitetskraven med befintlig eller potentiellt tillgänglig processutrustning.
När det gäller tillämpliga legeringstyper beror valet av gjutmetod i första hand på formmaterialets värmebeständighet. Kiseldioxidsanden som används vid sandgjutning har en eldfasthet på upp till 1700 grader, vilket är cirka 100 grader högre än gjuttemperaturen för kolstål, vilket gör den lämplig för gjutgods gjorda av olika metallmaterial som gjutstål, gjutjärn och icke-järnmetaller. Skalformarna som används vid investeringsgjutning är gjorda av mer eldfasta material som aluminiumoxidpulver, rent kvartspulver och kiseldioxidsand, vilket möjliggör produktion av legerat stålgjutgods med ännu högre smältpunkter. Permanent formgjutning, pressgjutning och lågtrycksgjutning använder vanligtvis metallformar och metallkärnor. Även med eldfasta beläggningar applicerade på ytan är deras eldfasthet inte hög, så de används i allmänhet endast för icke-järnmetallgjutgods med låga smältpunkter.
Beträffande tillämpliga gjutstorlekar är valet av gjutmetod främst relaterat till förhållanden som formdimensioner, metallsmältugnskapacitet och lyftutrustningskapacitet. Sandgjutning och förlorad skumgjutning har färre begränsningar och kan producera små, medelstora och stora gjutgods. Investeringsgjutning är i allmänhet endast lämplig för tillverkning av små och medelstora-gjutgods på grund av vaxmönsters och skals mottaglighet för deformation under processen. För permanent formgjutning, pressgjutning och lågtrycksgjutning begränsar svårigheten och den höga kostnaden för att tillverka stora metallformar och kärnor, tillsammans med utrustningens tonnagebegränsningar, vanligtvis användningen till att producera små och medelstora-gjutgods.
När det gäller tillämpbarheten på gjutningsstruktur, form och komplexitet, sätter metoder som sandgjutning, investeringsgjutning och förlorad skumgjutning inga begränsningar på formen eller komplexiteten hos gjutgodset. Centrifugalgjutning är mer lämplig för specifika former som rör och hylsor. Permanent formgjutning är lämplig för att tillverka gjutgods med relativt enkla former och är inte idealiskt för komplexa tunnväggiga gjutgods. Pressgjutning kan producera gjutgods med komplexa former, men den höga kostnaden för-pressgjutformar innebär att det bara är ekonomiskt för massproduktion. Men pressgjutning förblir ekonomiskt lönsamt totalt sett för att tillverka delar på grund av dess höga produktivitet och betydande besparingar i bearbetningstid.
När det gäller gjutdimensionell noggrannhet och ytjämnhet är valet av gjutmetod främst relaterat till formens precision och ytfinish. Sandgjutgods uppvisar i allmänhet sämre dimensionsnoggrannhet och högre värden för ytjämnhet. Vid investeringsgjutning kan mönsterformarna bearbetas mycket exakt och smidigt, vilket resulterar i exakta vaxmönster. Skalformarna har inga skiljelinjer, vilket leder till utmärkt måttnoggrannhet och mycket låga ytråhetsvärden för investeringsgjutgods. På grund av formning under högt tryck och hög hastighet vid pressgjutning, och formgjutningsformarna är exakt bearbetade, uppvisar pressgjutna delar också mycket god dimensionsnoggrannhet och mycket låga ytråhetsvärden. Metallformarna (kärnorna) som används vid permanent formgjutning och lågtrycksgjutning är inte lika exakta eller släta som formgjutningar-. Formning under gravitation eller lågt tryck resulterar i gjutgods med bättre dimensionsnoggrannhet och ytjämnhet än sandgjutgods, men inte lika bra som pressgjutgods.
När det gäller produktionssatsstorlek bör gjutmetoden även motsvara gjutproduktionsvolymen. Sandgjutning, investeringsgjutning och förlorad skumgjutning kan användas för en-bit, liten-batch och massproduktion. Gjutmetoder som lågtrycksgjutning, pressgjutning och centrifugalgjutning, på grund av de höga kostnaderna för utrustning och formar, är dock endast lämpliga för satsvis produktion. För mass- eller satsproduktion av ihåliga roterande gjutgods som hylsor, rör och cylindrar, kan centrifugalgjutning avsevärt förenkla produktionsprocessen, eliminera behovet av grind- och stigarsystem och uppnå höga utbyten. Dessutom kan förlorad skumgjutning, med användning av en torrsandformningsprocess med undertryck under vakuum, avsevärt minska avfallsutsläpp, minimera damm, rök och buller, underlätta skakning och utnyttja restvärme för vattenhärdande behandling av gjutgods med hög manganhalt och lösningsbehandling av värmebeständiga stålgjutgods. Därför bör förlorat skumgjutning prioriteras för produktion av hög manganstålgjutning för att uppnå omfattande resursutnyttjande och miljöskyddsmål.
